Min fru är konstnär.
Det är fantastiskt på många sätt.
Vi har vackra tavlor på väggarna, färgglada detaljer överallt och ett hem som definitivt inte ser ut som alla andras.
Men det finns en baksida.
Hon ser nämligen konst i precis allting.
En gammal stol är inte en gammal stol. Det är ett renoveringsprojekt.
En tom vägg är inte en tom vägg. Det är en möjlighet.
Och vår bil?
Ja, tydligen hade den också potential.
Det fick jag veta en tisdag eftermiddag.
Vår bil hade tydligen fel energi
Jag tycker om vår bil.
Den är grå.
Lagom stor.
Fungerar bra.
Och den ser inte särskilt smutsig ut ens när jag glömt att tvätta den.
En alldeles utmärkt bil, med andra ord.
Men så kom min fru hem från en konstutställning.
Hon ställde ner väskan, tittade ut genom köksfönstret och sa:
”Vet du vad jag har tänkt på?”
Jag borde ha gått därifrån.
”Nej?”
”Vår bil har helt fel energi.”
Jag tittade på henne.
”Fel vadå?”
”Energi.”
”Den går på bensin.”
Hon suckade.
”Du förstår inte.”
”Nej, det gör jag verkligen inte.”
Hon började prata om färger.
Djupblått.
Smaragdgrönt.
Något med pärlemor.
Jag började känna mig orolig.
Det började med några färgprover
Några dagar senare låg det färgprover på köksbordet.
Jag tänkte först att hon planerade att måla om sovrummet.
Det hade varit illa nog.
Men sedan såg jag en bild på vår bil.
Hon hade skrivit ut den och börjat rita på den.
”Vad är det där?”
”Jag testar lite idéer.”
”Till vad?”
”Bilen.”
Jag tittade närmare.
På motorhuven hade hon ritat något som liknade en enorm fågel.
”Varför är det en fågel på min bil?”
”Det är en påfågel.”
”Jag ser det.”
”Den symboliserar frihet.”
Jag tittade på teckningen igen.
”Jag vill bara åka till ICA.”
Hon skrattade.
Jag gjorde det inte.
Inte särskilt mycket i alla fall.
Nu hade hon upptäckt motivlackering också
Det visade sig att min fru hade börjat läsa om motivlackering.
Inte bara om att byta färg på en bil, utan om att skapa personliga motiv och detaljer i lacken.
Hon var fullständigt fascinerad.
Jag däremot, var fullständigt livrädd.
”Tänk vad häftigt det skulle vara med något riktigt unikt!”
”Vi har redan något unikt.”
”Vadå?”
”En bil som fungerar och som ingen tittar särskilt mycket på.”
Hon tyckte inte att det var ett bra argument.
Sedan började hon prata om hur motivet skulle följa bilens linjer.
Jag började fundera på om det gick att gömma bilnycklarna.
Men mitt i alla diskussioner upptäckte vi faktiskt något annat.
Lacken på bilen hade börjat se ganska trött ut.
Det fanns några repor, ett par små skador och områden där glansen inte längre var vad den en gång varit.
Så vi kollade upp möjligheterna till professionell fordonslackering och hittade DA Lack & Kaross, där jag snabbt som sjutton klickade bort deras info om just motivlackering så inte frugan hann se.
Jag tyckte iaf att det lät klokt att få lackens skick bedömt av någon som faktiskt arbetade med sådant.
Min fru tyckte att det lät som ett utmärkt tillfälle att diskutera färger.
Vi hade fortfarande inte riktigt samma mål.
Jag förhandlade om en påfågel
Vi började prata om vad vi egentligen ville göra med bilen.
Jag ville att den skulle se fräsch och välskött ut.
Hon ville att den skulle uttrycka vår personlighet.
”Vems personlighet?” frågade jag.
”Vår.”
”Jag känner mig inte särskilt mycket som en påfågel.”
Hon tittade på mig.
”Nej, det har jag märkt.”
Till slut kom vi fram till en kompromiss.
Vi skulle behålla bilens ursprungliga färg och satsa på att få lacken i fint skick igen.
Och så kunde vi höra med verkstaden om att möjligen lägga till en liten personlig detalj längre fram.
En diskret detalj.
Inte en fågel som täckte halva motorhuven.
Min fru gick med på det.
Lite motvilligt.
Jag misstänker att hon fortfarande har kvar påfågelskissen.
Det blev faktiskt ganska snyggt
När bilen hade fått sin uppfräschning såg den riktigt bra ut.
Jag var nöjd.
Min fru var också nöjd, även om hon fortfarande tyckte att den kunde ha haft lite mer färg.
Vi hade dessutom kommit överens om en liten konstnärlig detalj som vi kunde sätta dit utan att göra något permanent med lacken.
Hon ritade ett diskret mönster som vi lät göra till en avtagbar dekor.
Det var faktiskt ganska snyggt.
Jag erkände det.
Hon såg mycket belåten ut.
”Du ser! Lite konst gör allting bättre.”
”Ja, ja.”
”Du kanske börjar få ett konstnärligt öga.”
”Nu ska vi inte överdriva.”
Hon skrattade.
Och jag måste erkänna att det var ganska roligt att se hur glad hon blev.
Jag borde ha gömt cykeln också
Några veckor senare hade jag nästan glömt hela historien.
Bilen var fin.
Min fru målade sina tavlor.
Och livet hade återgått till det normala.
Trodde jag.
En söndagsmorgon gick jag ut i garaget för att hämta en skruvmejsel.
Där stod min fru.
Framför min gamla cykel.
Med ett skissblock i handen.
Jag stannade i dörröppningen.
”Vad gör du?”
”Ingenting.”
Jag tittade på skissblocket.
Sedan på cykeln.
”Vad har du ritat?”
”Bara en liten idé.”
Jag gick närmare.
Det var en fågel.
Med väldigt långa stjärtfjädrar.
”Du får inte måla min cykel.”
Hon såg nästan förolämpad ut.
”Jag hade inte tänkt måla cykeln.”
Jag pustade ut.
”Vad bra.”
Hon log.
”Jag tänkte börja med hjälmen.”
Jag stirrade på henne.
Hon log ännu bredare.
”Tänk dig en påfågel som breder ut vingarna när du cyklar!”
Jag tittade på min gamla cykelhjälm.
Sedan på henne.
”Påfåglar har inte ens sådana vingar.”
”Men älskling, nu ska du inte vara så petig.”
Jag gick tillbaka in i huset.
Jag tror faktiskt att jag ska börja åka buss.