Tro det eller ej, men faktiskt saknar jag körkort. Det har inte blivit av att ta det tidigare. Jag har klarat mig bra utan det och åren har gått. Nu känner jag dock att jag verkligen behöver ett körkort. Jag planerar att fixa det under sommaren. Tanken är att tillbringa en del av semestern i förarsätet med en övningskörningsskylt på bakluckan. Min man får ställa upp och lära mig köra bil i sommar, och jag ser faktiskt fram emot det. Det ska bli roligt att äntligen ta körkort och kunna köra vart jag vill självständigt, utan att alltid vara beroende av någon annan.
På måndag börjar jag smygträna. Även om jag egentligen inte har semester ännu, kommer jag ändå börja för att komma igång. Min bästa vän är redan på god väg att ta körkort och ska göra risktvåan Stockholm på torsdag. Jag håller tummarna för henne. Hon är en inspirationskälla för mig i allt hon gör, och jag hoppas att hon tycker detsamma om mig. Vi är ju bästa vänner av en anledning.
Men tillbaka till körkortet yes. Det kommer att bli spännande. Jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Trots att jag inte har haft körkort har jag kört lite bil då och då, dock inte i trafiken utan på privat mark. Jag har alltså lite erfarenhet och är inte helt nybörjare på området. Jag minns när jag var liten, när min bror skulle ta körkort. Han övningskörde ganska ofta själv vid vår stuga. En dag hörde jag en kraftig smäll från gården och tittade ut. Där låg min bror med bilen upp och ner på garageuppfarten. Tydligen hade han kört för nära kanten på vägen ovanför. Tomten där stugan står är nämligen uppdelad i tre olika nivåer. Jag tänkte då att så kan det gå när man inte är tillräckligt försiktig. Det gick ändå bra för min bror och vi kunde snabbt skratta åt det hela. Bilen var redan en skrotbil som bara höll på lånad tid.